Gabriella

Nej men fy fan vad jag är pigg, tänker på för mycket, sängen lockar inte som den brukar. Vill egentligen ut och röka...men har två cigg kvar, hur ska jag då klara mig imorgon? Fuck.

Nu har jag tänkt på det här med kärlek. Är det någonting fel på mig, eller kan man faktiskt låta bli att bli kär? Jag kan ju det! Vad är kärlek ens? Visst, man älskar sin familj och sina vänner, men vem säger att just kärlek till en kille ens existerar? Eftersom jag mer eller mindre lyckats hålla mig borta från att blir just KÄR (visst har jag varit mycket nära...) så kan kärlek inte vara en så "stark kraft" som man hör hit och dit. Det värsta är att det både är negativt och positivt att jag vägrar blir kär.

+ Att jag inte blir besviken på någon, eftersom jag aldrig byggt upp några förväntningar.
+ Jag slipper bry mig så pass mycket om någon att jag får dåligt samvete om jag skulle vara taskigt på något sätt.

- Såklart att jag missar själva KÄRLEKEN (som det nu ska kallas)
- Jag litar aldrig på någon tillräckligt mycket för att känna mig bekväm.
- Att jag inte kan "älska" (uuuh vad starkt ord) någon som egentligen förtjänar att bli det.

Alltså.....! Det har mer nackdelar än fördelar, betyder det att jag ska släppa på hämningarna och låta mig bli kär?


Hell no! Är inte redo för det än. Får gå kärlekslös ett tag till...har ju klarat det ett tag så det lär inte vara några problem.


PS. För att slippa missuppfattingar: Jag har tyckt om killar, mycket, men kär har det aldrig varit värt att kallas. Men det finns ett par, som jag lätt skulle kunnat kärat ner mig i totalt om inte mina spärrar varit aktiva. Någonting jag ångrar idag, men jag lever vidare....som vanligt.

Adios