Gabriella

Det sjuka är, när man går upp så tidigt som klockan fem på morgonen, att man är så sjukt nöjd med sig själv eftersom man verkligen har utnyttjat dagen till fullo. Så nu är klockan ca. 15.00, och jag var varit uppe i tio timmar, jobbat, ätit lunch, planerat lite för kvällen om det inte blir jobb. Nöjd Gabriella!

Dock är planerna för kvällen oklara, även om det är lite smått planerat. Robert har fyllt år. Ska ha folk hos sig. Emma är inte bjuden dit, och har dessutom andra planer som lockar mig. Så jag är kluven. Det drar från båda hållen, jag går snart av på mitten.

Nu mina vänner *dam dam daaam* har jag lite drama i mitt liv igen. Kärleksdrama! Moahaha. Ingenting jag lider av. Men det är härligt skvaller, och reaktioner jag fått på vissa saker jag sagt. Herre min gud! Jag fick ett sms där en person frågade hur mycket han betydde för mig. Jag började skratta eftersom inte ens jag är så hemskt fjollig och frågar någonting sådant. Jag förklarade att jag bara tyckte om honom som en vän (jag tycker verkligen verkligen om honom, bara inte på "det" sättet). Det var förövrigt ett väldigt snällt sms jag skickade till honom. Som svar fick jag: "Dra åt helvete bara ta bort mitt nummer min msn sen stick bara". Det här var alltså exakt det han skrev. Ett par dagar innan det, så frågar en annan person om jag "träffat någon ny" efter honom. Börjar skratta igen. "Nej det har jag väl inte, varför?", "Känns inte som du vill träffa mig, du är inte ett dugg på". Vad händer med världen? Killarna beter sig som småflickor med brustna hjärtan. Nu när tjejerna vill vara som killar. Bara ha någon för att tillfredställa vissa behov, haha, eller någon att mysa med....då ska killarna bli raka motsattsen?

Jag har haft ETT förhållande de senaste åren. Jag blir inte tillsammans med någon. Men det senaste gav jag mig in på eftersom jag visste att det aldrig skulle hålla. Han var/är? precis som jag. Det är kul ett tag, sen är det inte kul längre, då tar det slut....inga konstigheter :) Så här i efterhand var det väldigt bra att det tog slut när det gjorde, för att när jag "tröttnar" eller fegar ur, så är jag hemsk och elak. Jag är glad att det inte blev så. För jag tycker fortfarande om honom hemskt mycket som en kompis. Eller jag vet inte hur jag tycker om honom, det bara är någonting som gör att jag bryr mig sjukt mycket om honom, blir orolig när han håller på med dumheter, blir glad när jag hör att det går bra osv. Haha, det är som en twisted syskonkärlek.

Men gud vad emotional det här inlägget blev i slutet då. Äsch, inga tårar i mina ögon! Gråter bara när jag tittar på film och när jag har ont, haha.

Nu ska jag ringa lilla Linda. Pussy!