Tanten är vaken
Jag kunde inte sova. Det blev krig här hemma. Om vad? Jo, att jag inte följer med imorgon. Det blev inte bråk, det blev bokstavligen krig, och när jag blir så arg som jag blev idag ser jag rött, jag får black out. Jag trodde faktiskt att jag skulle veva på både Mamma och Pappa. Hur pinsamt är inte det? Jag vet inte, mitt temprament har fått en konstig vändning, jag kan verkligen bli skogstokig. Ska jag vara helt ärlig, så slog jag Pappa, på armen, inte så farligt. Men det är fortfarande pinsamt, och läskigt, jag är inte så här. Jag är inte arg av mig. Jag antar att det beror på att allt jag känner för alla, bra som dåligt, alltid stannar inom mig och aldrig uttrycks. Sen "kommer alla känslorna på en och samma gång". Det trodde jag inte, aldrig faktiskt.
Det positiva med bråk, eller mina utbrott, är att jag åtminstonde öppnar mig för någon. Den personen är alltid Pappa. Ganska konstigt egentligen. Den gubben kan reta gallfeber på mig. Men när det väl gäller är det honom jag vänder mig till. Jag antar att han är min trygghet, det har han faktiskt alltid varit. Han dricker mer eller mindre aldrig, alltså vet jag att vart jag än är, och vad jag är gör, så finns han som "stand by" dygnet runt, han kan alltid hjälpa mig om jag skulle hamna i knipa.
Negativa med att öppna sig? Oron. Det blir ett himla liv, om saker jag redan vet att jag måste jobba på, men så fort jag säger det högt så händer det saker. Pappa vill alltså att jag ska besöka en psykolog....igen. Han försökte få mig att gå en gång. Då ljög jag och sa att jag gick, men det gjorde jag inte. Han vet det nu. Så nu är han hårdare och säger att han tänker köra mig dit, tillochmed sitta i rummet om det behövs. Paranoid? Jag kommer iaf ALDRIG öppna mig för en tant eller gubbe som tror sig veta allt om min och andras hjärnor. Jag vet att jag låter som en snorunge. Men jag pallar inte det, jag pallar inte vända ut och in på mig själv för en främling.
Jag får lösa dig själv, även om det inte har gått så bra. Med tanke på att det har gått 3-4 år nu. Det är osynligt. Ingen vet. Tur att man inte bär känslorna som kläder.
Det positiva med bråk, eller mina utbrott, är att jag åtminstonde öppnar mig för någon. Den personen är alltid Pappa. Ganska konstigt egentligen. Den gubben kan reta gallfeber på mig. Men när det väl gäller är det honom jag vänder mig till. Jag antar att han är min trygghet, det har han faktiskt alltid varit. Han dricker mer eller mindre aldrig, alltså vet jag att vart jag än är, och vad jag är gör, så finns han som "stand by" dygnet runt, han kan alltid hjälpa mig om jag skulle hamna i knipa.
Negativa med att öppna sig? Oron. Det blir ett himla liv, om saker jag redan vet att jag måste jobba på, men så fort jag säger det högt så händer det saker. Pappa vill alltså att jag ska besöka en psykolog....igen. Han försökte få mig att gå en gång. Då ljög jag och sa att jag gick, men det gjorde jag inte. Han vet det nu. Så nu är han hårdare och säger att han tänker köra mig dit, tillochmed sitta i rummet om det behövs. Paranoid? Jag kommer iaf ALDRIG öppna mig för en tant eller gubbe som tror sig veta allt om min och andras hjärnor. Jag vet att jag låter som en snorunge. Men jag pallar inte det, jag pallar inte vända ut och in på mig själv för en främling.
Jag får lösa dig själv, även om det inte har gått så bra. Med tanke på att det har gått 3-4 år nu. Det är osynligt. Ingen vet. Tur att man inte bär känslorna som kläder.
Kommentarer
Trackback
